”Osynlig” smärta

Det började för cirka fem år sedan när jag tog löpningen som en lösning när jag kände mig deprimerad. När känslor och humöret dalade så åkte eller gick jag helt enkelt ut och sprang. Fungerade fint till en början, men efter några månader började jag känna smärta i höger häl. Tänkte att lite vila gör säkert susen och det gjorde det väl i några dagar men sen kom smärtan tillbaka igen.

Det är så hela karusellen med fotproblemen började. Jag trodde det var en överansträngning som gick att fixa med lite vila, men ack så fel jag hade. Istället för att lyssna på kroppen så började jag tejpa foten för att kunna fortsätta i någorlunda bra tempo eftersom löpningen även började ta på vikten, vilket gjorde mig grymt motiverad. Jag lyckades plåga mig igenom något år innan jag såg mig besegrad av smärtan. Hela vardagen blev ett helvete där humöret och psyket tog mest stryk.

Promenader med Eros som skulle vara njutbara var bara rent plågsamma och det dåliga samvetet över att inte kunna springa och hålla hans kondis uppe konstant gjorde att jag bara mådde ännu sämre. Jag har aldrig nämnt min otroliga tacksamhet till mina föräldrar som i slutet hjälpte mig enormt mycket med just denna biten, så gör det nu, TACK! ❤️

Att ha en smärta som inte visar något utåt i varken blåmärken eller svullnader är inte alltid lätt, då det emellanåt har känts som man inte blir trodd. Inte nog att man mentalt kämpar varje dag med att försöka ta sig framåt så ska man även försöka ”övertyga” människor i sin omgivning om att även om det inte syns något så gör det galet ont.

Jag har tappat räkningen på hur många ”omstarter” jag har gjort och även detta är fruktansvärt energikrävande, då man varje gång tappar lite utav drivet. Efter ca 3,5 år med diverse behandlingar, vila, tejpning, skoinköp med mera började jag även få ont i vänster fot, antagligen p.g.a överbelastning från höger fot😏 Att ha den smärtan som jag har haft i båda fötterna önskar jag inte ens min värsta fiende(om jag nu har någon sådan😉) För ett år sedan var smärtgränsen nådd och alla planer jag byggt upp fick läggas ned och jag hoppade på ett pluggår med fokus på att få mina fötter bra!

Sen dess har jag hunnit få/gjort stötvågor i vänster häl, tensmaskin hemma, laser i båda hälarna, simmat och cyklat för minimal belastning, fixat remiss till ortopedteknikern som det tog 4 månader att komma till för att få stödstrumpor som sträcker ut fötterna under vila/sömn. Till ortopedmottagningen tog det 6 månader att komma till, men för två veckor sedan var jag äntligen där! Under denna tid har dock fötterna hunnit bli mycket bättre och jag har kunnat gå på morgonen trots ansträning dagen innan så jag kände att jag äntligen var på g igen👍🏼

Planen för sommaren var att köra på med ett lagerjobb som jag fick direkt efter skolan, men återigen varar inte glädjen så länge när jag efter två dagar får säga upp mig, då fötterna inte klarar av att gå i stålhätteskor 7 timmar/dag. För en gång skull även om det mentalt tar emot fruktansvärt mycket så lyssna jag på kroppen😃Det känns fel, men ändå rätt och jag måste nog inse att jag i framtiden inte kan ha för fysiska jobb, då jag inte håller för det längre om jag inte har möjlighet till återhämtning emellanåt.

Så, när jag var hos ortopeden för två veckor sedan gick allt väldigt fort. Fick röntgen och ultraljud samma dag jag var där plus även två kortisonsprutor i vänster häl. Röntgen visade hela ”normala” fötter, men förkalkning(hälsporre)på båda hälar som tyder på inflammation i plattan i fötterna (plantar fasciit)(http://halsporre.com).

Jag fick även remiss till fysioterapeut som jag var hos nu i torsdags och där blev domen tejpning av fötterna i fem veckor med omtejpning en gång i veckan ihop med övningar. Så, där är jag nu och jag har snart överlevt en vecka i tejp😁Fötterna mår oförskämt bra och jag hoppas det skall hålla i sig så jag slipper ytterligare injektioner i fötterna, då sprutorna i hälarna gör äckligt ont.

Vad jag vill med detta inlägget är egentligen bara att berätta i korthet om vad som pågått. När jag har verkat velig och sagt ja när jag egentligen skulle sagt nej så är det för att jag VILL mer än vad kroppen, framför allt fötterna klarar av😞Vill även tacka alla andra som är i min omgivnging som har kört mig när jag inte kunnat gå(systra mi❤️) och stöttat och lyssnat på min klagosång när det gjort som mest ont.

Jag hoppas detta är sista inlägget om mina förbaskade fötter och att känslan som är nu av minimal smärta håller i sig framöver. Jag har massa saker jag VILL och SKA göra som att börja löpa igen, dansa mer än vad jag gör och köra mer pass på gymmet och bara kunna gå en promenix utan smärta och jag är på g mot det…..igen✌🏼️

På återseende!

En tejp-och skosponsor hade inte suttit fel, då det är något som förbrukas som smör i solsken😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s